Slappdag

Idag har vi haft en lugn dag. Jag inledde morgonen med kaffe och cigg som vanligt. När jag vaknade så var Niklas borta och bilen var borta så jag utgick från att han åkt till affären vilket var ett korrekt antagande.

 

När han kom tillbaka var han upprymd då han först börjat gå till affären och på vägen mött en snäll man som var på väg till skolan med sina barn. Niklas slog följe med dom och när dom lämnat av barnen undrade mannen om Niklas ville ta en kaffe. Trots att Niklas avskyr kaffe tackade han ja och följde efter mannen utan att ha en aning om vart dom skulle. Som tur väl var så tog mannen honom till en starbucks och inte en mörk gränd för att rånmörda honom. När Niklas kom tillbaka och berättade om sin trevliga utflykt så upplyste jag honom om att det är precis så man blir mördad och våldtagen, man följer med främmande män på en ”kaffe”.

 

När Niklas kom tillbaka hade han köpt frukost och vi åt kokta ägg och rostat bröd. Efter frukosten råkade jag somna igen och vaknade först klockan två. Då hade halva dagen gått och vi åkte och handlade mat för de kommande dagarna, vi insåg att vi har mer mat i kylskåpet här än hemma.

 

 

Efter shoppingen bokade Niklas biobiljetter eftersom det var fredagkväll så var det bäst att förboka. Vi åkte till the grove två timmar innan bion började för att äta lite mat och kolla i affärer. Vi åt grillad kyckling och revben vilka inte var något märkvärdigt trots att det kostade 60 dollar. Vi fick dessutom vänta i 20 minuter på att beställa så dom kommer inte få bra betyg på yelp av oss.

 

Efter maten gick vi in på Barneys där jag sett en snygg tröja i skyltfönstret. Jag hittade tröjan men höll på att få en mindre hjärtattack när jag såg priset på 225 dollar. Jag kände att vi inte kunde lämna butiken så fort vi kollat på prislappen så jag gick och kollade på lite ansiktsmasker. Niklas gick ut och jag strosade runt lite och låtsades att jag visste vad jag sysslade med i den snobbiga dyra butiken. Det kom fram ett glatt butiksbiträde till mig där jag stod vid maskerna och hon sa att hon varmt kunde rekommendera deras egna ansiktsmask som man kunde använda fem gånger. Hon frågade vad jag brukade använda för lotion och jag sa ingen vilket hon förfasades över. Jag förklarade att jag inte gillar känslan av lotion mot huden. Hon log sött mot mig och sprang och hämtade en liten handmask som visade sig vara lotionfri och som man masserar för att aktivera. Samma som i ansiktet. Detta tyckte jag i min hjärna verkade väldigt bra och hur dyr kan en ansiktsmask egentligen vara? På HM kostar dom 20 kronor. Jag tog masken och gick till kassan och höll på att få en stroke när kassörskan knappade in 131 dollar. Motvilligt tog jag upp mitt Mastercard och slog in koden. Jag fick några prover av ögonkräm från givenchy också så det var lite plåster på såren.

 

När jag kom ut så kollade Niklas på mig och undrade vad jag köpt. Jag kollade skamset ner i marken och viskade fram ”en ansiktsmask”. Han frågade skrattandes vad den kostat och jag tittade bort och hade redan ångrat mitt livs värsta köp.

 

 

Efter det mindre bra köpet gick vi till bion, jag höll min lilla Barneypåse hårt för att inte slarva bort den. Filmen var bra men kunde inte muntra upp mig tillräckligt för att jag skulle tycka att ansiktsmasken var ett bra köp.

 

 

Efter bion gick vi till bilen och jag bad Niklas köra mig till en smokeshop för inköp av zippotändare. Vi hittade en mitt emot the grove och körde över vägen och parkerade. Man behövde korsa en väg till fots för att ta sig till butiken. Niklas sprang över där det inte fanns något övergångsställe men jag ville inte riskera mitt liv och gick hundra meter bort för att använda övergångsstället.

 

Medan jag stod och väntade på att det skulle bli grönt så filosoferade jag lite om livet och zippotändare. Precis när det slog om till grönt och jag skulle börja gå så kommer det två bilar  1,5 meter framför mig som tro det eller ej krockar. Det flyger bildelar över hela vägen och jag står där och ser mitt liv passera i revy. Jag ser Niklas komma springande på andra sidan då han inte sett om jag hunnit börja gå när olyckan hände och han ser uppriktigt oroad ut. Som tur väl var hade jag änglavakt och klarade mig med livet i behåll men något chockad.

 

 

För att strö ännu mer salt i mina öppna sår så hade butiken inga fina zippotändare. På vägen tillbaka smygtog jag kort på den minst skadade bilen och boven i hela dramat. Alla involverade i olyckan klarade sig utan skador vad det såg ut som iallafall.

 

När vi kom tillbaka till lägenheten så gjorde jag i ordning min ansiktsmask och höll på att ge Niklas en nära döden upplevelse då han skrek till när han såg mig. Nu ligger jag och väntar på det fina resultatet av min ansiktsmask för 130 dollar.

 

Air BnB

Efter nationalparken åkte vi mot Los Angeles och lägenheten vi hyrt av en kvinna. Ett tag var jag lite misstänksam mot Niklas då han under ett dygn chattat med en annan kvinna som visade sig vara vår värdinna.

 

Det tog några timmar att ta sig till LA eftersom Niklas behövde stanna och tömma blåsan stup i kvarten, inte mig emot för då kunde jag röka utan att Niklas stånkade och stönade över att jag behövde ta rökpaus.

 

När vi komm till LA var det trafikstockning så vi var brutalt sena. Vi körde längre och djupare in i LA och vi kom till en av vägarna som Niklas sagt är farlig. Jag började ana ugglor i mossen. Som tur väl var svängde vi av den farliga gatan då lägenheten visade sig ligga på gatan jämte. Så med andra ord helt säkert.

 

När vi kom fram möttes vi upp av Taffy och Jessica som visade sig vara två mycket pratglada kvinnor. Ett tag trodde jag att vi aldrig skulle bli av med dom och att dom skulle bo med oss. Hade i och för sig inte gjort så mycket då dom var väldigt charmerande och trevliga.

 

Taffy visade oss in på parkeringen som var väldigt smal och Niklas höll på att totaldemolera bilen när han backade in vänster sidospegel i en vägg.

 

När vi parkerat visade kvinnorna oss upp till lägenheten som är fantastisk! Taffy hade köpt en massa frukt och kakor till oss samt en tårta!

 

När vi trodde att vi skulle få sova så knackade Enrique på, vaktmästaren. Han hade pratat med Taffy och ville hjälpa oss med parkeringen så att vi skulle få hans garage och att han skulle stå utanför. Det visade sig att vår bil är förstor så vi fick stå kvar utanför garaget.

 

När vi väl kunde landa orkade vi inte gå ut och köpa mat. Vi skulle förmodligen bli skjutna ändå eftersom det är ett något tvivelaktigt område vi huserar i.

 

Ni kan dock känna er trygga i att det behövs kod in genom alla dörrar till lägenhetskomplexet så vi är förmodligen helt säkra innanför staketen…

Världens största träd

Idag påbörjade vi resan tillbaka till Los Angeles. I vanlig ordning inledde jag morgonen med kaffe och cigg. Denna gången på parkeringen utanför det lilla motellet vi stannad för att övernatta på i Fresno. Jag hade sällskap med en miljon asiater varav en av dom väckt mig klockan 07:00 genom att knacka på fel dörr. Jag är inte speciellt fördomsfull av mig men asiaterna är faktiskt värre än pensionärer, de pratar högt och ska ta kort hela tiden på precis allt.

 

När jag kom tillbaka till rummet fick jag lite lätt panik eftersom jag trodde mig tappat bort min nyckel. Jag yrade runt och letade i 20 minuter innan Niklas upplyste mig om att vi bara hade fått en nyckel. Jag tycker att han kunde informerat mig om det lite tidigare.

 

Runt 09:30 körde vi vidare, vi råkade missa frukosten som ingick på motellet så återigen gick vi frukostlösa. Vi påbörjade vår resa mot Sequoia National park och denna gången var vi väl förberedda då jag varit smart nog att gå och köpa förnödenheter åt oss på en mack.

 

 

Resan till parken var en liten omväg men bara cirka 2 timmar, trodde vi. När vi efter 1,5 timma kom fram till parken visade det sig att världens största träd låg 3 mil in i parken. De 3 milen skulle ta 1 timma att köra. Niklas ville vända och köra till Los Angeles på en gång men jag ville inte gå med på det för jag ville se världens största träd. Med kvinnlig list övertalade jag honom att köra mot den stora skogen. Jag fick använda all min övertalningsförmåga för att få till två rökstopp på vägen vilka visade sig vara mödan värt då jag är fyrtio graders värme kunde kombinera rökning och fotograferande.

 

 

Vägen till den stora parken var slingrig och gick uppåt, på sidorna var det stup rakt ner och amerikanerna vet inte hur man bygger vägräcken så jag trodde vi skulle dö hela tiden. När vi väl kom fram till de stora träden visade det sig att vi återigen skulle behöva kliva ur bilen och gå. I mitt huvud trodde jag att vi skulle kunna parkera jämte trädet men så var inte fallet. Vi fick gå 1 kilometer neråt för att komma till trädet, vad vi inte tänkte på var att vi faktiskt skulle behöva gå 1 kilometer uppåt också för att ta oss tillbaka till bilen.

 

 

På vägen till världens största träd General Sherman såg vi en massa andra stora träd. Ni med något livligare fantasi än normalbefolkningen kan säkert fantisera ihop vad hålet i trädet ovan liknar, (det är ingen bloggtävlingsfråga så håll kommentarsfältet rumsrent)

 

På vägen till Sherman så såg vi något jag aldrig trodde att vi skulle få se, någonsin, ute i det vilda, i en skog, med jätte stora träd. Vi såg en björn! En livs levande svartbjörn som kollade på oss bakom en sten. Björnen såg söt och nyfiken ut men tyvärr så är rekommendationerna att hålla sig långt borta från björnar i det vilda och jag fick inte gå närmre björnen för Niklas för att få en bra bild. Vi stod och stirrade som hypnotiserade på björnen när ett amerikanskt par kom och frågade vad vi kollade på. Jag svarade glatt ”There is a beer over there” Dom log åt mig och Niklas hånflinade, jag förstod inte vad jag gjort för fel för att förtjäna alla leenden men Niklas var snäll och förklarade för mig att jag sagt att vi kollade på en öl. Jag har tydligen sagt beer hela resan om björnar men Niklas har inte haft hjärta att rätta mig eftersom han aldrig trodde att vi faktiskt skulle se en björn.

 

När vi med livet i behåll kollat färdigt på ölen så gick vi till det stora trädet vilket visade sig vara jättestort.

 

 

Efter att fått vänta i 20 minuter på en asiat som ville ta en miljon bilder på trädet blev det äntligen vår tur för fotografering. Det tog inte 20 minuter. Niklas såg nog väldigt professionell ut då han fick ta en massa kort på andra turister vid trädet.

 

Vägen tillbaka kallar jag vägen från helvetet, det var olidligt hett och jag hade glömt ta med mig vatten. Jag flåsade och svettades och blev omkörd av pensionärer. Jag insåg hur otränad jag är och behövde pausa flera gånger på vågen upp. När vi väl nådde toppen kastade en asiat vatten på mig! Det verkade som att det var av misstag för kvinnan bad om ursäkt men hon såg lömsk ut i sin rosa solhatt, med kameran runt halsen, selfiepinnen i ena näven och vattenflaskan som hon tömde över mig i den andra. Jag säger som The Gunilla i Hollywoodfruar ”det var ett mordförsök, jag hade kunnat bli blind”.

 

När vi efter en timmas bilfärd lämnade parken började resan mot Los Angeles.

 

 

 

 

Yosemite

Idag tog vi lite sovmorgon och gick inte upp förrän nio. När vi checkat ut så började vi vår resa mot Yosemite. Vi stannade till och åt frukost på vägen. Jag börjar förstå varför många amerikaner är av större format, jag beställde en omelett och fick världens största omelett med en massa stekt potatis och toast badat i smör. Niklas åt pannkakor med bacon.

 

När  vi ätit upp åkte vi vidare och stannade till några gånger på vägen eftersom jag behövde röka.

 

 

När vi åkte hade jag shorts och linne på mig, det verkade vara ett väldigt bra beslut just då eftersom det var 25 grader varmt. Vad jag inte visste var att Yosemite låg 3000 meter över havet. Det positiva var att vi iallafall hade tankat bilen innan. När vi kommit halvvägs så bad jag Niklas stanna så att jag fick ta på mig byxor och tröja för det var lite kyligt ute, runt 10 grader.

 

 

När jag pälsat på mig åkte vi in i den riktiga parken då vi ville ta oss mot Yosemite Valley som enligt kartan (som jag glömde på hotellet) skulle ha väldigt många sevärdheter i form av vattenfall och spegelsjöar. När vi kört en bit började vi klättra nerför berget vilket jag borde förstått med tanke på att den största attraktionen i parken är en dal. Helt plötsligt var det 30 grader ute och Niklas fick stanna igen eftersom jag behövde ta av mig alla tjocka kläder jag byltat på mig. I Yosemite åker tydligen kläderna av och på hela tiden.

 

På vägen möttes vi hela tiden av skyltar som uppmanade oss att köra sakta eftersom ”fortkörning dödar björnar”. Jag fick totalt hjärnsläpp och sa till Niklas: ”Du måste köra sakta för annars kan du köra på dvärgar”. Jag har ingen aning om hur jag kunde koppla ihop björnar och dvärgar, eller ens varför jag tänkte på dvärgar. Kanske var för att parken såg ut som något ur sagan om ringen.

 

 

En bit innan dalen stannade vi till vid ett vattenfall som man behövde gå till. Niklas sa att vi inte behövde vatten eftersom det var en kort promenad, problemet var att promenaden var i 70 graders lutning uppåt i 30-graders sol. När vi kom fram till vattenfallet var vi uttorkade och hade ont i vaderna. Vi trodde knappt att vi skulle klara av att promenera tillbaka. Lyckligtvis så gjorde vi det och klunkade en halvliters vatten var när vi kom till bilen.

Efter vattenfallet åkte vi till Dalen. Klockan hade hunnit bli 16:00 och vår senaste måltid var frukosten vid 11:00. Eftersom vi är såna erfarna nationalparksbesökare vid detta laget så hade vi naturligtvis glömt att ta med mat och fika. Hungriga gick vi mot parkinformationen som var stängd. Det visade sig att även denna park hade ett bussystem. Vi  gick till närmsta hållplats och ställde oss för att vänta på bussen som skulle ta oss till ett stort vattenfall och en spegelsjö. Klockan hade vid detta laget börjat ticka iväg och våra magar kurrade. Till vår stora glädje hittade jag tre minimuffins i min väska som vi smaskade på medan vi väntade på bussen som aldrig kom.

 

 

När vi stått i den gassande solen i en halvtimma beslöt vi oss för att ge upp och känna oss besegrade av vädrets och hungerns makter. Vi orkade inte stå och vänta på bussen som aldrig kom och vid detta laget var vi så utsvultna att vi bestämde oss för att lämna dalen utan att se vattenfall och spegelsjö.

 

Det var med viss besvikelse vi körde vidare, Niklas var så besviken att han körde ihjäl en fågel på vägen ut från parkeringen. Han trodde att fågeln skulle flytta på sig som dom gör i Sverige men den bara stod kvar och fågeln gick ett mörkt öde till mötes. Fågeln var garanterat fridlyst så nu är vi efterlysta för fågelmord. Inte jag lika mycket som Niklas.

 

Trots att vi missade Yosemite Valley var resan dit fantastisk och den bjöd på fantastiska vyer. När vi körde ut ur parken trodde vi att vi skulle hitta någonstans att äta men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Vägen ut tog en evighet på slingriga vägar.

 

Vi har fortfarande inte ätit något och klockan är 19:30. Vi har precis checkat in på ett motel och ska snart gå ut och få i oss föda. Förhoppningsvis med tanke på att motellet ligger i ett industriområde så det kanske inte finns mat här heller.

 

Imorgon åker vi mot Los Angeles och vi har insett att resan närmar sig sitt slut…

 

 

 

Death Valley

Efter den lyckosamma bingon begav vi oss mot Death Valley. Denna gången hade vi bunkrat upp med vatten så att vi skulle klara oss. På vägen stannade vi till vid en Area 51 butik och en bordell. Det finns många märkliga saker ute i öknen har det visat sig. Utomjordingar och glädjeflickor är några av sakerna.

 

Vi inledde vårat turistande med att gå in i alienbutiken och köpa lite souvenirer och cigg. Det var en spännande liten butik.

 

Efter besöket hos utomjordingarna promenerade vi till baksidan av butiken där det låg en liten mysig bordell. Utanför stod det att man kunde få en gratis tur genom bordellen vilket vi tyckte verkade intressant så vi gick och ringde på ringklockan och efter några minuter kom en bordellmamma och öppnade dörren åt oss.

 

 

När vi kom in så började bordellmamman ringa  på en klocka. Hon förklarade för oss att hon ringde på klockan för att de lediga damerna skulle komma till oss och rada upp sig. Det kom tre yngre damer och ställde sig på rad. De presenterade sig och sen fick vi välja vem vi ville skulle guida oss. Jag var snabb med att välja Lilani för hon såg gladast ut. Hon började med att visa oss massagerummet och där förklarade hon att hon kunde duscha oss och ge oss massage om vi ville, med eller utan lyckligt slut. Vid detta laget hade Niklas börjat bli nervös för han trodde att vi av misstag gått med på spendera några timmar med Lilani.

 

Jag var lugn och sansad och Lilani berömde mig och tyckte att jag var vacker och intressant, så behandlar hon nog inte alla sina kunder. Efter massagerummet så visade hon oss sitt rum, det såg trevligt ut, därinne kunde man göra mer än att få massage. Hon avslutade rundturen med att visa oss ”master bedroom” och en toalett. Jag fick även ta kort vilket jag blev väldigt glad över.

 

 

När vi var klara med rundturen så fick vi en kram av Lilani, vi gav henne 20 dollar var så det var en dyr kram. Vi visste inte riktigt om vi skulle betala henne eller inte så båda två råkade dra upp 20 dollar och ge henne. Hon såg ut att bli glad över det och det är förmodligen den dyraste kramen jag fått. Man skulle nästan kunna säga att vi köpt en glädjeflicka.

 

Efter det lilla pitstoppet åkte vi in i dödens dal och det var hett där. Som tur väl var hade vi vatten för törstiga blev vi. När man gick ut ur bilen var det som att stiga in i en bastu. Tyvärr så glömde Niklas köpa snacks så vi var utan tilltugg på hela resan. När jag var proviantansvarig förra året köpte jag iallafall en twix och en snickers.

Som tur väl var hade jag sparat lite bingojordnötter som vi kunde tugga i oss mellan klunkarna av vatten.

 

Death Valley var lika vackert detta året, det var dock lite varmare.

 

 

Nu har vi tagit oss ut ut Death Valley och ska övernatta i en liten by som heter Lone Pine.