Får man lida pin…

 

En sak som stod på agendan idag var en tatuering. Jag hade sett fram emot det fram tills timmarna innan då jag insåg hur ont det skulle göra att tatuera sig bakom örat.

 

Satt som ett ångestknippe större delen av bilresan. När vi kom in i studion blev vi väl omhändertagna och fick varsin flaska vatten. Jag fick träffa Clarence och diskutera tatueringen lite. Efter det målade han upp den och förberedde medan jag fick fylla i en hel bok med information om mitt hälsotillstånd, eventuella sjukdomar och att man var införstått med att studion och artisten inte tar något ansvar för eventuella dödsfall och andra otrevligheter. Så noga är det inte i Sverige där bara går man in och tatuerar sig och behöver inte fylla i en massa formulär men det borde man kanske.

 

När det väl blev dags var jag närmast panikslagen men när han började tatuera släppte det eftersom det inte gjorde ont det minsta. Det enda som var obehagligt var att det kittlades något förskräckligt.

 

 

Efter tatueringen så åkte i till Citadel eftersom Niklas ville shoppa. Han är värre än mig och ville in i alla butiker han såg. När vi var inne på DKNY så kan man säga att jag hade en räv bakom örat och slängde in ett par byxor till mig själv i shoppingmixen eftersom jag var uttråkad av att inte shoppa något till mig själv.

 

Just nu sitter vi uttråkade i rusningstrafiken i LA…